månadsarkiv: maj 2017

Utan spegel

Att älska den
som älskar dig
är sällan svårt

ansiktets mimik
röstens värme
handlingens
trovärdighet

att älska den
som älskar en annan
är lite svårare

ansiktets mimik
röstens värme
handlingens
trovärdighet

att älska den
som är likgiltig
är betydligt svårare

mimiken
rösten
handlingen

att älska den
som hatar dig
är näst intill omöjligt

mimiken
rösten
handlingen

ändå är det där
kärleken prövas
där den flödar fritt
utan spegel

Ett rop

Nu har jag fått
den jag vill ha
sjunger en röst
från ett rum
med dörr på glänt
ut i en tom korridor
ingen är där och lyssnar
ingen går stadiga steg
som ekar mot kala väggar
ingen ler bekräftande
eller ser sångtexten
som sin livstolkning just nu
det finns inget nu
bara då och sen
orden i sången
hör en annan tid till
som inte heller den
har funnits
bara som idealiserad
dekoration
medan livet rusade förbi
som ett tåg utan station
eller destination
det enda som finns
är en säger en
utskuren bild i väggen
dold bakom ett skåp
den enda bild
som ingen kunde sanera
ett snett kors
ett rop

Äras den som äras bör

Glädjen att få ära
den som äras bör
att hedra och stå nära
den som står för det
den gör
som kan hålla
vad den lovat
tankar bolla
så begåvat
att ingen lämnas
utanför
den glädjen
som du hittar
i att uppmärksamma
andra
och upphöja varandra
den både smittar och berör
äras den som äras bör

Rötter

”Människornas fötter
är deras rötter”
förklarade ek för björk
den ene blek
den andre mörk
”dom vågar inte stå stilla
är rädda för att trilla”
pratade eken på
och björken frågade
”men vad skulle hända då
om någon av dom vågade stå”
”då skulle tårna växa ner i jorden
då skulle människan förlora orden”
”det kanske kunde ge dom perspektiv
så dom slapp jaga tidsfördriv”
”dom kanske rent av kunde förstå
att man kan dansa fritt i vinden
utan att behöva kunna gå”
”på avstånd älska den dansanta linden
det vore väl ganska bra ändå.
om någon enda av dom kunde stå
och bara höra på”
försökte björk förklara
för en ordrik ek
”men det här är bara
en träig lek”
”må så vara”
hördes mumlande gamla eken svara

Nu brinner blomsters lågor

Nu brinner
blomsters
lågor upp i blom

nu rivs itu
nu går isär
brutna brustna
alla hjärtans
band och broar

faller flyter flödar
i heta strömmar
som solen spiller
kröner i eldkronor
blomkalkar över kalla
kroppar

alla lyssnar
till den lånta värmen
flyktingen vännen
i egen längtans klang
och läkedom

klockklingande
blodröda rösters möten
i väntan på nyponrosen
till förståelse
bortom förstå och förstånd

nu brister alla tomma
språk och fraser
brinner blomsters
konvaljevita klockors
ljusa lågor

strålar bryts och kastar
färgkaskader
upp i alla blommors
blomning

speglar i blad och vattenytor
den outtalade mening
den fullödigt rika fattigdom

som nu brinner
i blomsters lågor
upp i blom

Nu gjorde du så där igen

Nu gjorde du så där igen
slutade lyssna på din vän
tutade och körde
så ingen hörde
själva meningen
sen sa du
det var du
att det var nu
att det var din idé
och det kunde alla se
och höra
hur du hade hjärta
att förstöra
och förvränga sanningen
du stal berömmelsen
just när du påstod att du visste
gick du miste
om en trogen vän
i kriget om bekräftelsen
nu gjorde du så där igen