månadsarkiv: december 2017

Hav – öken

Hav… det första ordet
öken… det andra

barnet drunknar
och törstar
i samma mardröm
om vatten och sand

invandraren vandrar in
med hav och öknar
inpräntade på näthinnan
och innanför huden

tillvarons tyngd
tillgänglig
som mötesplats
i bildspråk nyspråk
över språkliga barriärer

varje bokstav
knyter tecknen
till sitt innehåll

mitt hav är ditt hav
din öken är min

dricker ord ur stavelser
varje bokstavs form och läte
har sitt eget drivmoment

som driver in nya språkspår
i tunga gom läppar hjärnbark

havets horisont
är öknens vattenhål

Dra i snöret

Dra i snöret
tacka för dä
raka röret
man hänger väl mä
upp i smöret
man ä den man ä
man rår inte före´t
lita på dä
och hela köret
de ä som de ä
det ä de som göre´t
och bra ä väl dä

nu tog det visst stopp
nu fick ja visst tunghäfta
de kan man inte plåstra lätt
när språket förlorat kropp
har man varken fel eller rätt
inget sår att bekräfta
har man inget å säga
ä de dött lopp
onödigt å käfta
då kan man fixa å greja
lite på sitt eget sätt
funkar för det mesta
gå bakåt som en kräfta

Kork

En korkad kork
flöt omkring på öppet hav
kämpade för sin överlevnad
rädd att gå i kvav

han som kunde njuta av sin
osänkbara trevnad
skrek rakt ut
jag är helt slut
det är för stora krav

det är inte ytan jag vill surfa på
det är djupen jag kan sakna
att simma nakna
i det stora blå

skam den som lägger av
nu har jag slut på orken
detta blir min grav

det kan väl vem som helst förstå
sa den korkade korken
jag vill inte flyta ovanpå