Var varsam med
håligheten
inom
inre hålrum
blir lätt vindfång
organ kan blåsten
plocka bort
tills endast hjärtat
återstår
tungt som en gråsten
dundrar
i tomt skrov
och slår
som en klocka
när tiden är kort
Var varsam
med härligheten
i håligheten
vars skydd
lätt tunnas ur
i förfärligheten
att se den tunnaste hud
sträcka och hårdna till en mur
då kollapsar akustiken
rösten blir besviken
vrider sig runt
sin egen spröda ton
ylar och gnäller
för strunt
utan resonans
och fason
som en hund skäller
som en häst gnäggar
med olika svansspråk
mot väggar
tunna som papp
men hellre det än kravet
att va solid och kompakt
Var varsam
med heligheten
och förträffligheten
så inte rädslan
och stelheten
blir signum
för håligheten
i skörheten
transparensen
och ärligheten
finns enda chansen
Var varsam med
helheten
i ihåligheten
endast i delningen
av trasigheten
i närheten
till utplåning
tar närvaron form
till enorm förvåning
förvarning
en föraning
total avsaknad av gränser
med dess konsekvenser
i den ena vågskålen
fullödig identitet
respekt och äkthet
i den andra
då vi ser
och ser igenom
och väger oss själva
i och mot varandra
utan skoning
utan att vara snälla
klär av oss inpå benen
renade i såpa och tvål
enade i försoning
då vi tar avsked
i flyttfåglars evangelium
där ett kritvitt måskranium
ligger slipat i sand på stranden
utsatt för hård vind och drivved
i människors ögon
inte värdig
på fågelspråk
just flygfärdig