Kategoriarkiv: Blommor

Vakna

Vakna
blomma
vakna
frukt
vakna
människa

se dig
omkring

slut dina ögon
sedan

andas några
lätta andetag
av mening

för att åter
somna in

Sigismund

När som Sigismund
den dåraktiga
iakttog
en blåsippa
och såg i densamma
en helt annan värld

en stolle
på sin vådliga
årliga upptäcktsfärd
med sin pålle
genom vårens
landskap
för att slicka
vintersåren
den dåren

vilket kap
utbrast
den klanten
spottade stirrade
och svalde
lutade sin
tunga kropp
i all hast
över vagnskanten
som brast

det var regn
och det var åska
sånt vill väl
var och varannan
slippa
som kör droska

Sigismund
tappade hatten
hoppade ur
i farten
så blev slutet
värre än starten

men Sigismund
hade tur
den medhavda undulaten flydde ur sin bur
under allt ståhej
kunde inte hejda sig
visslade i örat på hästen
som drog snett
och slutgiltigt valde
en helt annan
väg rätt
ner i dikesrenen
ni fattar väl resten
när Sigismunds droska
började tippa
och tog stopp
mot den stora stenen

där låg den
regnvåta hatten
på vägen
med pippifågeln
dovt flöjtande inuti

lite längre bort
enligt naturlagen
låg Sigismund
förlägen
så blåslagen
en dåre kan bli

i handen
höll han
den blå skatten
stönade mellan
fnissen och skratten
tänk att han fann den

tyckte stolt
att han visat
de rätta tagen
med sin hissnade volt
när han hamnat
på magen

nu var han rik
med plånbok
och fickor tomma
en tok
med en blå liten blomma
för Sigismund helt unik
men som inte såg
märkvärdig ut

man gör sina val
sa Sigismund
till slut
mitt i den
regnblöta hästskiten
den vägen var hal
skjortan
söndersliten
trasig krage
blottad mage

med Sigismunds beteende
får vi i denna nesliga stund
ha överseende
beträffande
hans dåraktiga
leende
på snedden

som fyller till bredden
både ögon
och trut

I skugga

Den blomma
vi alla har hemma
men få vill se
eller artbestämma

expansiv
intensiv
förändringsbenägen

tendenser
att växa
vid sidan av
vägen

någon diktar
om en ros

visst den är
underbar

några vill be
vid en lotusblomma

i det mått av tro
den har

någon siktar
på solros

lång och
ståtlig

någon är van
vid doft
av tulpan

självklar
men försåtlig

en annan vill ge
namnet orkidé

med former
unika

någons vilja
är lilja

med löften
som ingen
kan svika

alla förslag
vackra men tomma
för ingen vet

vad som växer
på känsliga ställen
i hemlighet

en blomma
i ett varmt regn
om kvällen

som just
slutat dugga

dold
i sin egen
skugga

Trons ros

Trons ros
är samma ros
som far
vårdade
med skarp
sekatör

i allvarsam lek
inför mors
beundrande
blick

samma ros
han gav
till mor
med det leende
jag glömt
eller aldrig sett

samma ros
med välvda
kronblad

i det särpräglade
mönster
av förtätad helhet

inte ens
sekatörer
vågar
sätta i fråga

Rosen
som mor
lärde mig
ta på allvar
i doft i rött
av förtätade
kronblad

trons ros
därifrån
jag kom

därigenom
jag daggfuktig
föddes

därifrån jag
mätte bredd
längd och djup
i mors gäckande
leende

som gav form
och doft
åt allt som är
och bortom

samma ros
min bror läste
tagg för tagg
i egen krona

på avstånd
i mors sorgtyngda
leende
trådtunna
djupröda
förtätade
kronblad

samma ros
hon gav far
tillbaka
på hans
kistlock

ett avstånd
mellan
två ansikten

blundade
sjöng
med unga röster
minnen mot
kistans resonans

som om tid
och avstånd
inte fanns

trons ros
en kyss

O ljuva blomma

O ljuva blomma
i natten
jag vill se dig
men duger
inte till

vill känna din doft
men mina sinnen
har fördunklats

ramen ser jag
natten ser jag
men inte tavlan
inte blomman
inte doften
inte meningen

där i avsaknaden
ser jag dock
det väsentliga

det enda
väsentliga

Mitt manus

Ögnar jag
genom
mitt livs manus

ägnar jag mig
åt mitt
eget partitur

i ett slott
eller ett slitet
radhus

ska mitt liv
gå i moll
eller dur

vad är ont
vad är gott

söker jag
mening
och livskvalité

brottas med
motstånd

men saknar
förmåga
att höra och se

vad är verkligt
värde

vad är lättnad
vad är plåga

vad är framgång
och motgång

vad är fel
vad är rätt

att livet lärde
mig se
på olika sätt

men hur gör man
en snygg sorti

då glömmer jag lätt
att min död en gång
ska bli

som en enkel
blombukett

All världens blommor

Om all världens
blommor förstod
att tala samma språk

visade varandra
hänsyn
tog tillvara
olikheter

såg varandra
som en enda
världsbukett

med sin skönhet
i den rika variationen
av former och färger

om blommorna
insåg att de
tillsammans
hade fått grepp om
den enda långsiktiga
överlevnaden

kunde de tala
ett och samma budskap
till alla folk i alla länder
bjud in genetiskt
hur långt som helst
den som är dig olik
men låt gå den som är
din kopia

eller låt stanna
i en helt annan del
av buketten

det är inte variationen
som hotar livet
utan likformigheten

Blodrot

Solen
trött på sin egen
strålglans

trött på att
hålla allt vid liv

i längtan efter
närhet
utan krav

en vacker dag
lämnar sin solstol

och blir det
hon länge har
velat bli

en enkel blomma
på marken

en gul liten
pregnant
figur

vad ska den kallas
solros
redan upptaget
smörblomma
likaså
kabbeleka
passar inte
den späda figuren
kärringtand
fibbla
verkligen inte

hon ser ner
på sin kropp
och följer
rotsystemet
med blicken
då hon får syn på
att roten är röd

inte visste hon
att roten var
doppad i blod

hon drar sig till minnes
alla övergångar
alla känsliga
genombrott
när hon som sol
gick in i gryning
och målade blodrött
över öppna marker

när hon
om aftonen
vilade i balans
på horisontens
vaga vinge
badade himmel
och hav i blod

nu har hon lämnat över
ämbetet att göra distansvärmen
till närvaro åt nästa generation
hennes sista råd till solstolen

”glöm inte skönheten
i ämbetet
dess smärtomspunna glädje
glöm inte att allting som finns
har sitt ursprung i kärlek

att varje hav är gudomliga tårar
av den stora födslovåndan”

blodrot är mitt namn

Vill ni se en kärna

Så disparat
så motsägelsefull
är tillvaron

att alla tolkningar
släcker ner
sig själva

tolken som gör
sig till tolk
brinner inne
i sin egen kyla
som han tolkar
som hetta

en digital yta
vakuumförpackar
alla produkter
med en osynlig hinna
över alla och allting
och allt utan undantag
är produkter

ändå finns en motkraft
en fokusering en kärnreaktion
mot denna förkvävning
under ytans härskartekniker

tolken kan välja
att se världen som
ett kärnhus

ett förbrukat äpple är jorden
vart tog den näringen vägen
vem åt upp allt utom kärnhuset
äpplets innersta konstruktion
nu utan väggar golv och tak
med kärnor identiteter hjältar
åtkomliga beredda att lämna
som trots sin utsatthet
nej just i sin utsatthet
får bära tron på livets återkomst
ut i ny jordmån att omsättas
på nya växtplatser i nya utmaningar
nya möjligheter

den tolk som vill lyssna
till sin egen tolkning
kan då höra ett svagt rasslande ljud
när hinnan dras undan och den egentliga
ytan blottläggs med sina
olika karaktärer och material
rörelser samband och kännetecken
så produkter blir gripbara begripliga
hanterbara meningsfulla verkliga levande och upphör att vara produkter

kan höra kärnhuset genljuda
av kärnornas sång
i avskedets stund

vill ni se en kärna
se på mig