När som Sigismund
den dåraktiga
iakttog
en blåsippa
och såg i densamma
en helt annan värld

en stolle
på sin vådliga
årliga upptäcktsfärd
med sin pålle
genom vårens
landskap
för att slicka
vintersåren
den dåren

vilket kap
utbrast
den klanten
spottade stirrade
och svalde
lutade sin
tunga kropp
i all hast
över vagnskanten
som brast

det var regn
och det var åska
sånt vill väl
var och varannan
slippa
som kör droska

Sigismund
tappade hatten
hoppade ur
i farten
så blev slutet
värre än starten

men Sigismund
hade tur
den medhavda undulaten flydde ur sin bur
under allt ståhej
kunde inte hejda sig
visslade i örat på hästen
som drog snett
och slutgiltigt valde
en helt annan
väg rätt
ner i dikesrenen
ni fattar väl resten
när Sigismunds droska
började tippa
och tog stopp
mot den stora stenen

där låg den
regnvåta hatten
på vägen
med pippifågeln
dovt flöjtande inuti

lite längre bort
enligt naturlagen
låg Sigismund
förlägen
så blåslagen
en dåre kan bli

i handen
höll han
den blå skatten
stönade mellan
fnissen och skratten
tänk att han fann den

tyckte stolt
att han visat
de rätta tagen
med sin hissnade volt
när han hamnat
på magen

nu var han rik
med plånbok
och fickor tomma
en tok
med en blå liten blomma
för Sigismund helt unik
men som inte såg
märkvärdig ut

man gör sina val
sa Sigismund
till slut
mitt i den
regnblöta hästskiten
den vägen var hal
skjortan
söndersliten
trasig krage
blottad mage

med Sigismunds beteende
får vi i denna nesliga stund
ha överseende
beträffande
hans dåraktiga
leende
på snedden

som fyller till bredden
både ögon
och trut