Kategoriarkiv: Blommor

Trons ros

Trons ros
är samma ros
som far
vårdade
med skarp
sekatör

i allvarsam lek
inför mors
beundrande
blick

samma ros
han gav
till mor
med det leende
jag glömt
eller aldrig sett

samma ros
med välvda
kronblad

i det särpräglade
mönster
av förtätad helhet

inte ens
sekatörer
vågar
sätta i fråga

Rosen
som mor
lärde mig
ta på allvar
i doft i rött
av förtätade
kronblad

trons ros
därifrån
jag kom

därigenom
jag daggfuktig
föddes

därifrån jag
mätte bredd
längd och djup
i mors gäckande
leende

som gav form
och doft
åt allt som är
och bortom

samma ros
min bror läste
tagg för tagg
i egen krona

på avstånd
i mors sorgtyngda
leende
trådtunna
djupröda
förtätade
kronblad

samma ros
hon gav far
tillbaka
på hans
kistlock

ett avstånd
mellan
två ansikten

blundade
sjöng
med unga röster
minnen mot
kistans resonans

som om tid
och avstånd
inte fanns

trons ros
en kyss

O ljuva blomma

O ljuva blomma
i natten
jag vill se dig
men duger
inte till

vill känna din doft
men mina sinnen
har fördunklats

ramen ser jag
natten ser jag
men inte tavlan
inte blomman
inte doften
inte meningen

där i avsaknaden
ser jag dock
det väsentliga

det enda
väsentliga

Mitt manus

Ögnar jag
genom
mitt livs manus

ägnar jag mig
åt mitt
eget partitur

i ett slott
eller ett slitet
radhus

ska mitt liv
gå i moll
eller dur

vad är ont
vad är gott

söker jag
mening
och livskvalité

brottas med
motstånd

men saknar
förmåga
att höra och se

vad är verkligt
värde

vad är lättnad
vad är plåga

vad är framgång
och motgång

vad är fel
vad är rätt

att livet lärde
mig se
på olika sätt

men hur gör man
en snygg sorti

då glömmer jag lätt
att min död en gång
ska bli

som en enkel
blombukett

All världens blommor

Om all världens
blommor förstod
att tala samma språk

visade varandra
hänsyn
tog tillvara
olikheter

såg varandra
som en enda
världsbukett

med sin skönhet
i den rika variationen
av former och färger

om blommorna
insåg att de
tillsammans
hade fått grepp om
den enda långsiktiga
överlevnaden

kunde de tala
ett och samma budskap
till alla folk i alla länder
bjud in genetiskt
hur långt som helst
den som är dig olik
men låt gå den som är
din kopia

eller låt stanna
i en helt annan del
av buketten

det är inte variationen
som hotar livet
utan likformigheten

Blodrot

Solen
trött på sin egen
strålglans

trött på att
hålla allt vid liv

i längtan efter
närhet
utan krav

en vacker dag
lämnar sin solstol

och blir det
hon länge har
velat bli

en enkel blomma
på marken

en gul liten
pregnant
figur

vad ska den kallas
solros
redan upptaget
smörblomma
likaså
kabbeleka
passar inte
den späda figuren
kärringtand
fibbla
verkligen inte

hon ser ner
på sin kropp
och följer
rotsystemet
med blicken
då hon får syn på
att roten är röd

inte visste hon
att roten var
doppad i blod

hon drar sig till minnes
alla övergångar
alla känsliga
genombrott
när hon som sol
gick in i gryning
och målade blodrött
över öppna marker

när hon
om aftonen
vilade i balans
på horisontens
vaga vinge
badade himmel
och hav i blod

nu har hon lämnat över
ämbetet att göra distansvärmen
till närvaro åt nästa generation
hennes sista råd till solstolen

”glöm inte skönheten
i ämbetet
dess smärtomspunna glädje
glöm inte att allting som finns
har sitt ursprung i kärlek

att varje hav är gudomliga tårar
av den stora födslovåndan”

blodrot är mitt namn

Vill ni se en kärna

Så disparat
så motsägelsefull
är tillvaron

att alla tolkningar
släcker ner
sig själva

tolken som gör
sig till tolk
brinner inne
i sin egen kyla
som han tolkar
som hetta

en digital yta
vakuumförpackar
alla produkter
med en osynlig hinna
över alla och allting
och allt utan undantag
är produkter

ändå finns en motkraft
en fokusering en kärnreaktion
mot denna förkvävning
under ytans härskartekniker

tolken kan välja
att se världen som
ett kärnhus

ett förbrukat äpple är jorden
vart tog den näringen vägen
vem åt upp allt utom kärnhuset
äpplets innersta konstruktion
nu utan väggar golv och tak
med kärnor identiteter hjältar
åtkomliga beredda att lämna
som trots sin utsatthet
nej just i sin utsatthet
får bära tron på livets återkomst
ut i ny jordmån att omsättas
på nya växtplatser i nya utmaningar
nya möjligheter

den tolk som vill lyssna
till sin egen tolkning
kan då höra ett svagt rasslande ljud
när hinnan dras undan och den egentliga
ytan blottläggs med sina
olika karaktärer och material
rörelser samband och kännetecken
så produkter blir gripbara begripliga
hanterbara meningsfulla verkliga levande och upphör att vara produkter

kan höra kärnhuset genljuda
av kärnornas sång
i avskedets stund

vill ni se en kärna
se på mig

Sug näring ur närvaro

Krossa alla krukor
utan innehåll

ord utan täckning
relationer utan äkthet
familjer utan kärlek
fördomar och omdömen
utan bevis eller empati
fördömanden utan
saklig grund
rykten och beteenden
krossa det som inte håller
och gräv ner dem
låt skärvor blandas
med fruktbar jord
ta tillvara de erfarenheter
innehållslösheten gav
låt växa därur allsköns
mustig grönska
att bearbeta plantera
i nya krukor eller gamla
hedervärda ord med
rötter i det hållbart
långsiktigt äkta
så äkta att till och med
lögnen kommer i bruk
nu som berättelse
och berättarglädje
humor och självdistans
den enda du kan lita på
är den som öppet ljuger
fabricerar och fantiserar
på så ostadig grund
som den egna intuitionen
integrerad i en ödmjukhet
inför innehållets skörhet
i krukor lika sköra
behållare ord sanningar
allt är inte lika sant
tolkningar alla formuleringar
inte lika träffande
tvärtomspråket ryms
med sin lekfulla kantighet
i sin motsats sitt ursprung
som lika gärna kan vara
en medsats eller slutsats
att ta avstamp i
till en ny betydelse av hela
existensen där själva nerven
ångesten drivet tar sig ny
mark nya flodfåror ändå i lidelsefull
kontinuitet med det förflutna
där ordet vatten och ordet kärlek
har nästan samma betydelse
och uttal där ordet kön och
ordet andlighet är svåra
att skilja åt i uttal och betydelse
krossa falska krukor men ta dem
tillvara i nya transparanta
livslögner alla lögner är inte
lika förljugna somliga mer sanna
än sanningarna
men dubbla budskap
kan härbärgeras endast
i kulturens mest
finstilta finmaskiga
rottrådar
som förmår
suga näring
ur närvaro
och ur bristen
på närvaro
och i andlighetens
paradoxer

som att kropp
är ande och att
ande är kropp

Ljus ljus

Ljus ljus
sommarvarmt
skönt sommarljus
morgonflödar in
i slutna hus
genom klara
friska fönster
söker finner
i gardinens mönster
skyar gult och grönt
ljuset hinner
stanna

stannar

samlar
sina strålar tänker
stärker stänker
målar
färgar ymnigt
ur sina målarskålar
att vaka
över somligt
som är mer än somrigt
skapa
guldkantade blad
texter och textiler
ödsla ljus
på glas och grus
på varje sömm
och rad på rad
i redan
gullvivegult
och grönt
skänker
stilla
sommarskaparglad
sedan länge
långt tillbaka
intensiv vila
i blänk
i fönsterbleck
och beslag
som smycke och hänge
som individ och grupp
många strålar
men ett enda sken
till behag
att stå på egna ben
och öppna upp
för ny dag
ljus ljus

Om jag var en gullviva

Om jag var en gullviva
var våren snart förbi
då kunde jag inte skriva
prosa och poesi
nu är jag varken blomma
humla eller bi
mina fickor är tomma
så tomma dom kan bli
om jag vore en gullviva
skulle jag skriva
en ödessymfoni
värdet har jag inuti