Trons ros
är samma ros
som far
vårdade
med skarp
sekatör
i allvarsam lek
inför mors
beundrande
blick
samma ros
han gav
till mor
med det leende
jag glömt
eller aldrig sett
samma ros
med välvda
kronblad
i det särpräglade
mönster
av förtätad helhet
inte ens
sekatörer
vågar
sätta i fråga
Rosen
som mor
lärde mig
ta på allvar
i doft i rött
av förtätade
kronblad
trons ros
därifrån
jag kom
därigenom
jag daggfuktig
föddes
därifrån jag
mätte bredd
längd och djup
i mors gäckande
leende
som gav form
och doft
åt allt som är
och bortom
samma ros
min bror läste
tagg för tagg
i egen krona
på avstånd
i mors sorgtyngda
leende
trådtunna
djupröda
förtätade
kronblad
samma ros
hon gav far
tillbaka
på hans
kistlock
ett avstånd
mellan
två ansikten
blundade
sjöng
med unga röster
minnen mot
kistans resonans
som om tid
och avstånd
inte fanns
trons ros
en kyss