Kategoriarkiv: Mörker

Leendets kultur

Det leende
som täcker
hela ansiktet
svämmar över
av inställsamhet
och karriärsug

är inget leende
utan en karikatyr

det leende
som är inövat
som en social
murbräcka
avsedd för
manipulation

är inget leende
utan en avart
av ett leende

det leende
som är ämnat
att dölja
brister
och svaghet
för att lyfta fram
i en fördelaktig
dager

är inget leende
men ett låst
skåp utan nyckel

men det leende
som bygger
broar av
läppar och
ögonblick
där skörhet
och styrka
möts och
vigs samman

det är
det nakna
leendet

på vilket
kan byggas
hela kulturer
av tillit

Kvalité

När bildörren
svarar med
klick

sluter tätt
tungt
lätt

när ordets
mening
vilar på tungan
under gommens valv
bakom slutna
läppar

när gitarren
lyfter
dova toner
till klang
ur sitt inre
mörker

omsorg
viskar
lystet

kvalité
klick
klang

Samma bergasal

Jag följer trappans
snedslitna steg
utan vare sig ledljus
ledstång eller förutsägbarhet
ner mot det allt mörkare
i kroppens arytmi
längs stentrappans
vindlingar
tills ett trappsteg
visar sig vara
det sista trånga
och samtidigt
den högst belägna
delen av den
murade stenväggen
i kolsvart mörker
där alla vandrare
av svindel chockade
förlorar balansen
för att i bästa fall
finna den igen
på botten i den
nedtystade
floden i den
gigantiska
nattsvarta sal
där fukt och
överakustik
fått fritt spelrum
i så långliga tider
att klockan
nätt och jämt
var uppfunnen

det här kunde vara
en bergasal i natten
full av hemliga gömslen
där alla möjliga
och omöjliga varelser
hade sina lustfyllda
äventyr i skydd av mörker

men kunde lika gärna
vara den totala tomheten
som kan få vem som helst
att göra vad som helst
med vem som helst
i ren panik för att
slippa nuet

eller kunde för någon
salens enorma volym
där höjden kan
förnimmas i den
akustik som klingar
latent utifrån den extremt
känsliga återgivningen
och förstoringen av varje
liten rörelse tolkad som
tillgänglighet genom ljud
vara ett uttryck för tron
på det heliga rummet
den himmelska salen
redo och dukad till
bankett

samma stentrappa
samma bergasal
samma tysta flod
samma ansvar att
vandra sig ner i den

i svalka återfinna
balansen

där på botten
i okänt vatten
finner jag
mitt inre ljus

i det svarta gapet
på en regnbågsforell

Sova vaken

När djuren sover
äter dom inte på varandra

när tjuven sover
gör han inga inbrott

men hästen står och sover
och albatrossen flyger
jag skulle vilja sova
med alla djur
och tjuvar
stå stadig bland hästar

glidflyga
med albatrossen
över oändliga ytor

där tidens dyningar
där nere
ter sig som en krusning

snarka mig genom
mörka moln och skurar

ge mig hän åt
nattens svindel

småningom landa tillbaka
till allas gemensamma
mörkgrönskande sömnkudde

där giftormen sover trygg
bredvid spädbarnet

tjuven bredvid polisen
insekten vid kameleonten
politikern vid väljaren

råttan vilar sitt tunga huvud
i kattens päls

alla utan rädsla
anförtror sin sömn
och därmed sina liv
åt varandra

Svavlet från en tändsticka

Skrev en dikt
något år
utifrån frågan
jag då aldrig ställde

vad är vackert?

skönheten
finner jag
fortfarande inte
där jag söker den
fortfarande fast
i förrädiska
schabloner

berättelser
som ska uppfylla
det vackras alla
kriterier

med sorg som
enda studieresultat

jag finner inte

skönheten
finner mig
i dess skugga

där och endast där

inte i ljuset
men i svavlet
från en
tändsticka

i dammet
efter en bil
med en lycklig
familj

men redan där
har ordet lycklig
fått en annan
betydelse

en skugga

Offer

För varje
mänsklig spillra
som finner
en gnutta kärlek

finns minst en
som blir
utan

för varje
famntag
varje blick in
i kroppens
ljus

syns
skuggorna
i bortvalda
ansikten

för varje träff
en miss

varje
förståelse
ett missförstånd

varje skratt
en sammanbiten gråt

varje in
en ut

tack och lov
en tydlig
logistik
tack

vald
bortvald
inte nu
kanske sen

tack för
väggar
låsta dörrar
orienteringspunkter

ty!
sagan om förövare
och offer är
väsentligen
förenklad

ty!
den mest
dyrkade
är också
den mest
försmådda

vedträdet
mitt i brasan
gestaltar
brasans idé bäst
men brinner upp
först

som ett kärleksoffer
på ett vitkalkat
altare

i den Tranströmska
gläntan

som bara den
vilsekomna
kan finna

ty!
för den som
tror sig känna
varje skogsstig

tror sig veta
återstår
att glömma

Fregatten

Fregatten
med fyllda segel
vrider sig i vind
sliter i tågen
knarrar
i mast och däck

tiotaggaren
vädrar i brynet
ner mot
stugan
gryningen
lämnar över
nattens fuktiga
utandning

örnen
målar cirklar
över uppriven sjö
bär på vida vingflator
tungt sin sinnets last av syre

lyfts av luft
in över land
uppvindar
av doftrik jord

soluret signalerar
fyllt mått rågat

förändringen
ut ur nattvärns mörker
skuggan faller

ur led är tiden
oläsbar utan ljus

dimman drömmen
förvandlingen

då skrov
blir hav
älgtjur skog
örn vind

skog blir skrov
örn blir tjur
hav blir älg

endast älgtjuren
har vett att blunda
vända sig bort
i egen vandring
bort från
underhållning

vet att följa
åldrig djurstig
in i tätare skog

djupare in
än djupt in
så djupt in
att ingen lyckats
spåra muldjurets
klövspår
över gränsen

än mindre
funnit stigen
dit den går

men det finns
mitt i skogen
en oväntad text
där alla
vilsna arter
lagt ner sin tro
i gläntans våta gräs

därinifrån
anar vi
fullriggarens
skugga
glida förbi
i verkligheten
utanför flaskans
förvrängda glasvägg
förvånansvärt lik
formen på taggar
av älgens krona
segelduk av
örnevingar

i den stund
soluret åter vaknar i vitt
pekar ut över fjärden
vet vi vårt öde
ser att allt går i cirklar
där uppe där ute
men uppe är nere
ute är inne
borta är hemma
stillhet är flöde

ombord på
fregatten
över gränsen
till okända vatten

sett genom
flaskbottenglas

Ibland

Ibland när jag
betraktar
min spegelbild

ser jag en ond
människa
iklädd min
kropps gestalt

jag som
nämligen
vanligen
ser mig själv
som tämligen
god

en slug figur
med dold agenda
och hårt packad
svartskräck

förvandlad
till ogenomträngligt
hat

med asfalt
i obefintligt
ögondjup

kroppen
innesluten
i mörkret
inifrån
mig själv

den gasten
vill ingen
komma nära

alla speglar
talar inte sanning
men den här
är obevekligt
trovärdig