Instinkt

Salta med socker
sockra med salt
allt är inget
inget är allt

djuret här
presenterar
sig i ett poem
som ett
internationellt
problem
och konstaterar
utan besvär
att hon slog
ett och annat lamm
så det dog
och blev mat
där hon drog fram
mellan beundran och hat

att det inte var illa ment
när det var gjort
var det redan för sent
det gick kanske väl fort

hon vädrar en frän doft
i den känsliga nosen
i lyhörd kontakt
med de fyra elementen

hon vädjar som så ofta
hon måste förklara
med bultande bröst
de vanliga rundargumenten
om slakt
och om fara
och återigen höja sin röst

jag är törnen på rosen
men jag är ingen hund
jag är inte arg
när det händer

men jag kan inte vara
något annat än varg
i rörelse över fälten
över länder och gränser
på väg över mörka berg
till skydd under
skogens vingar
och regnbågens ljus

en fredlös flykting
utan referenser
mig kan ingen tvinga
att bo in sig i trånga hus

ett vilddjur
med mage
som inte kan överleva
instängd i bur
eller hage

zhon uttrycker sig
klart och distinkt
utan att tveka
eller treva

nu kallar
min inre stämma
nu är inte tid
för prata och leka
förljugen frid
här hör jag inte hemma

benen bär
mig redan
till nya trakter
för att sedan
bli jagad av nya
fientliga makter

jag är den jag är
villebråd
och förövare i ett
och ni vill inte
ha mig här

är det inte så med alla
på ett sätt
hungrig vill bli mätt
på varma rätter
eller kalla
annars serveras du lätt
som söt efterrätt

så..
förlåt mina rovdjurstendenser
min jaktinstinkt
mina illdåd

Salta med socker
sockra med salt
allt är inget
inget är allt

Sjung

Sjung
framtiden an
sjung den
underjordiska
sången

som genljuder
i alla vattenkranar
och vattentäkter
med grundton i hav
och ömma floder

sjung i takt med
vulkaner och jordskalv

sjung stilla
sitt ner och sjung
i båten

sjung på land
medan gnistorna
tar sig i drivveden

värm din sång
över öppen eld
sjung den ut över
sjöar ängar och vyer

sjung den trampa den
ner i asfalten in mot byar och städer

sjung dina lungor
tomma stilla
och vänta in

…den stora inandningen

Spel

I vattensjuka trakter
bortom fem
oceaner av tid
har ett ensamt
teatermonster
som kan sina konster
i femton akter
sin scen och sitt hem
som ingen kan stoppa
i strid

detta väldiga teaterbeläte
lever på enkel diet
på bananer
och nyponsoppa
blir ingen fet

problemet med det
är så futtigt som så
att varken banan
eller nypon
finns att tillgå

du tänker
att är man så stor
tar man på sina
sjumilaskor
och traskar iväg
så det stänker

igenom tider
och över alla hinder
och snor det man behöver
vad det lider
så det blossar och blänker
om solar och kinder

ett litet
problem till
monstret vet inte
vad det vill
det vill bara va
till lags
och höra till

Trastverk

Ingen struts
kan svälja
alkohol
och smuts

utan att kivas
och vingla
ur bild
ursinnig
och vild

ingen
fågelkopia
kan välja
att trivas
i en svinstia

inga burfåglar
har turen
att fly
från sitt
instängda bo
ut i tamburen

ingen unge
kan tro sig veta
och se i skyn
vad den tål

i vilken dunge
ormvråken
ska leta
och finna
sitt skrovmål

ingen kvinna
står fri
som gör myteri
från skönheten
inuti

ingen man
kan vinna
tillit och stöd
om hans omsorg
är död

men gryningens
svarta gäst
och skymningens
tecknade trast

ordnar egen fest
i all hast
vid aftonsången

om morgonen
bluesgången
går till
älskogens
tonspråk

i släptåg
småfåglars
melodier
och anspråk
på vår

om bete säd
och om sådd
i traktorspår
om bröd
plöjda åkrars
broderier
av överlåtelse

svanesång
lyser röd
i streck bortom bergen

om samvetsnöd
om dagen
som kommer
med den ljusgröna
lystern i färgen

landar och skissar
kontrasten
livets träd
i koltrastgrått
in mot natten

då samhörighet
och förlåtelse
målar stum
vått i vått
sitt evangelium
och sluter
sitt rum

njuter
den efterklang
som är trastens
signum

där själva tonen
är skatten

gåvan vi fått

Stunden

Stunden
då allt ställs
på sin spets

stunden
sprängfylld
med framtidens
plåga

bunden i koncentrat
som en svetslåga

varför allt detta hat
en outtalad fråga
mellan tunna läppar
från kamrat
till kamrat

varför ser
vi påkar
svärd och käppar

den stunden
när kärleken sås
över nyplöjda åkrar

när templen rivs ner
och allt byggs om
från värdegrunden

när lärkan åter
stiger i sång
över plogblad
och spadar

över allt som
i vårsolen gråter
skrattar och badar
vid den nygrävda
brunnen

Hårklyveri

Jag måste
jag måste
jag måste
skriva en dikt

när andra går ut
när andra går ut
när andra går ut
och slår yxan i

slår yxan
slår yxan
i en vedklabb

då skriver jag
då klyver jag
beskriver jag
hur yxeggen
glider genom
kvistigt trä

om meningen
med att hugga
hugga hugga
ved

ved ved
att elda med

rytmen
språket
i yxan

formen
vilka muskler
som spelar
när starka
händer svingar
skaftet

svingar
sving
svang

hugg
ner i
ner i
ner i
dämpad
bas
där stålet
skär igenom
ner i
ner i
ner i
det stumma

när jag sedan
länge slutat
skriva

står du kvar
och hugger
klyver
och staplar

i din egen
mening

du fördriver
kylan
och vintern
med din värme

jag sitter kall
och klyver
ord och hår

Från golvet

Från golvet
ser det
annorlunda ut

på golvet
är allt
annorlunda

på golvet
visar sig
den annorlunda

sätter sig ner
vid brunnen
ber kvinnan om vatten

på marken
ritar han
kvinnans
tecken

kvinnan
gråter
fuktar hans fötter
kysser med tårar
torkar med hår

han gråter
kvinnans gråt
vid brodersgraven

möter i trädgården kvinnan förgråten
uppstår i henne
från gravens golv

tar hennes namn
i sin mun

dricker den
djupa brunn

Tryggare kan ingen vara

Sätt spettet
mot en bumling
och få den loss

då släpper
även greppet
om nån annan
stenkoloss

den låsta
konstruktionen
börjar snart
ge efter

flytta positionen
ta en lång semester

vrid och vänd
på orden tonen
skapa nya texter

nu är murens
trolldom bruten
meningen
beskuren

den att stänga ute
lidelsen och tjuren
från de andra tama djuren

skilja oturen
från turen

låta rasa
låsta tankar
med fasa
konstatera
stadgan i strukturen
numera utbytt mot brännbar lera

rucka sten på sten
det ena ger det andra
nu är blicken ren
att ömsesidigt
se varandra

ingen måste spara
på det egna krutet
att baxa utom fara
är uteslutet

allt ska tas tillvara
gråsten ska förmedlas
omskakas försilvras
gråten mildras

tid att börja andas
som den trygga
barnaskara
tryggare kan
ingen vara

I skugga

Den blomma
vi alla har hemma
men få vill se
eller artbestämma

expansiv
intensiv
förändringsbenägen

tendenser
att växa
vid sidan av
vägen

någon diktar
om en ros

visst den är
underbar

några vill be
vid en lotusblomma

i det mått av tro
den har

någon siktar
på solros

lång och
ståtlig

någon är van
vid doft
av tulpan

självklar
men försåtlig

en annan vill ge
namnet orkidé

med former
unika

någons vilja
är lilja

med löften
som ingen
kan svika

alla förslag
vackra men tomma
för ingen vet

vad som växer
på känsliga ställen
i hemlighet

en blomma
i ett varmt regn
om kvällen

som just
slutat dugga

dold
i sin egen
skugga